plugghast

En blomma i Afrikas öken

Boken jag har valt att läsa är en självbiografi som heter En blomma i Afrikas öken och är skriven av den somaliska författarinnan Waris Dirie. Titeln kommer ifrån betydelsen på namnet Waris, som betyder ökenblomma. Jag valde boken därför att jag tyckte det verkade vara en väldigt bra och spännande bok. Jag är också lite extra förtjust i verklighetsbaserade böcker där man vet att allt som hänt i boken också hänt i verkligheten och att det inte bara är påhitt. Det tycker jag gör boken mycket mer spännande och helt enkelt roligare att läsa.
     Texten som står på framsidan av boken var nog kanske den som fick mig att fastna för just den här boken, "Den sanna berättelsen om en somalisk flicka som blev stjärnmodell och om hennes modiga kamp mot kvinnlig könsstympning". (Waris Dirie, En blomma i Afrikas öken, 1998) Att gå från att vara en fattig nomad som vallat getter hela sin barndom i Afrikas fruktansvärt torra och heta öknen som knappt haft mat för dagen och som genomgått en kvinnlig könsstympning i så tidig ålder som 5 år bara för att inte anses som oren längre. Till att nu arbeta som fotomodell och vara s.k. human rights-ambassadör vid FN och ha uppgiften att skapa en världsopinion mot kvinnlig könsstympning. Det tycker jag verkar vara en helt fantastisk berättelse och jag är övertygad om att jag kommer gilla denna bok skarpt.
     De fyra första meningarna i boken lyder:

          "Jag väcktes av ett svagt ljud, och när jag öppnade ögonen stirrade jag rakt in i
               ett lejonansikte. Helt plötsligt blev jag klarvaken. Jag spärrade upp ögonen så
               mycket jag förmådde för att kunna se hela detta stora djur som tornade upp sig
               framför mig. Jag försökte resa mig upp, men jag hade inte ätit på flera dagar så
               mina ben började darra och vek sig under mig."(7)

Inledningen i boken berör mig väldigt mycket och jag tror att varenda läsare fångas av dessa första meningar. Att vakna upp och stirra i ett gigantiskt lejonansikte är för oss helt overkligt och för att inte tala om ofattbart, men för väldigt många är det här faktiskt verklighet. Vi ska vara glad att vi har det så bra som vi har det här i Sverige. Att vi har mat så det räcker och blir över, tak över huvudet och en familj man är älskad av är det som är huvudsaken. Vissa har mer pengar än andra, men vad spelar det för roll egentligen? Vem har sagt att pengar gör en lycklig? Kärlek kan inte mätas i pengar och det är egentligen det enda en människa behöver för att överleva. Om vi tar som exempel en människa som är multimiljonär och kan göra och köpa i princip vad som önskas, men har ingen familj, inga vänner, utan står alldeles ensam på denna jord. Sen tänker vi oss en utfattig nomad som lever i Afrikas öken, som knappt har mat för dagen, äger inga saker och får kämpa för sitt liv varje dag. Allt denna nomad har är en jättestor och kärleksfull familj där alla bryr sig om varandra och håller ihop till varje pris. Vem är lyckligast? Utan kärlek är ingen lycklig. Det är mycket man kan köpa för pengar, men kärlek är en av de få saker som inte kan köpas. Jag skäms nästan när jag tänker på hur bra vi faktiskt har det jämfört med så många andra länder. Det är skrämmande hur vi kan vara så egoistiska egentligen.

I första kapitlet beskriver Waris den gången hon rymde hemifrån. Liksom alla andra nomadflickor måste också Waris giftas bort. Hennes far har valt ut en man som hon beskriver är en gammal gubbe i minst sextio års åldern med långt vitt skägg och käpp. Hennes far menar att denne man är bra för Waris eftersom han är så pass gammal så kommer han inte vara ute och leta nya fruar när Waris blivit äldre, utan han skulle ta väl hand om henne och behandla henne bra. Dessutom skulle hennes pappa få fem kameler som betalning, vilket verkade vara ett väldigt bra pris. I Afrika så kan man sälja och köpa kvinnor precis som boskap. Alltid när ett par ska giftas så måste mannen betala ett pris till kvinnans familj, som ofta är i form av kameler eftersom det anses vara ett mycket värdefullt djur. Man mäter en människas liv i kameler också, och hundra kameler sägs vara priset för ett människoliv. Waris ville inte, för allt i världens, gifta sig med den gamla gubben. Bara tanken på att behöva passa upp på en gammal man gjorde henne illamående och hon förstod att det skulle vara hon som skulle behöva slita och göra allt jobb allt eftersom han blev äldre. Hon insåg ju att detta är någonting som hennes far är tvungen att göra. Så går det till i alla familjer, det var bara så. Hennes enda utväg är att rymma precis som hennes syster Aman gjorde när hon skulle giftas bort. Waris får hjälp av sin mor som väcker henne i tidig morgon i gryningen då det är dags att ge sig av. När hon kliver upp kollar hon att hennes far ligger på sitt vanliga ställe och sover. Om han vaknar går hela denna rymningsplan i kras.

          " 'Gå nu - innan han vaknar', sade hon mjukt i mitt öra. Jag kände hur hon slöt mig i sina

             armar. 'Det kommer att gå bra för dig - oroa dig inte för det. Var försiktig bara. Försiktig!'
             Hon släppte mig. 'Och du, Waris, bara en sak till. Glöm mig inte.'
                 'Det kommer jag inte att göra, Mama...' Jag vred mig ur hennes grepp och sprang bort
             i natten." (74)

Waris upplever jag vara en mycket stark och målmedveten tjej som vet vad hon vill med sitt liv. Är det någonting hon vill så gör hon allt som krävs för att få det så och kämpar till varje pris. Hon är inte heller rädd för att säga vad hon tycker och på så sätt upplevs hon som en rätt kaxig tjej med en tuff attityd, vilket kan få både positiva och negativa konsekvenser. Det är väl ungefär så som Waris beskriver sig själv i boken också. Hon är en mycket lång och vacker tjej med svart lockigt hår och en otrolig utstrålning.
     Mama, beskriver Waris vara en mycket klok och intelligent kvinna och mycket riktigt så verkar hon också vara det. Jag upplever henne även som en väldigt lugn och sansad kvinna som står med båda fötterna på jorden. Enligt Waris själv så är hennes mor mycket vacker. Hon beskriver hennes ansikte som en skulptur av Modigliani och hennes hy var alldeles len och kolsvart som om hon var mejslad ur svart marmor. Waris beskriver henne även som en mycket lång och smal kvinna med en helt otrolig humor. Hon fick alla att brista ut i skratt så fort hon satte i gång med sina vitsar och roliga skämt.

Miljön i boken är väldigt varierande med tanke på att Waris först bor i öknen tillsammans med sin familj för att sedan fly till Mogadishu och bo hos olika släktingar. Efter att ha bott i Mogadishu ett tag får hon följa med sin farbror till London och jobba som hans hembiträde under tiden han är ambassadör, och slutligen hamnar hon i New York när hon har fått jobbet som fotomodell.
     I öknen är klimatet såklart extremt hett och torrt. Det finns inte årstider som vi har utan de har antingen regnperiod eller torrperiod. Under regnperioderna är alla afrikaner väldigt glada och detta firas verkligen genom att ställa till med stor fest. De slaktar också ett av sina värdefulla djur för att kunna äta kött till middag den dagen. Har det varit torrperiod en längre tid så är livet väldigt hårt för nomaderna som lever ute i öknen. De har hela sin boskap att sköta och det kan vara väldigt svårt att hitta vatten. Detta resulterar i att många djur dör och även människor.
     När jag läser om livet i öknen så upplever jag ändå att Waris och hennes familj verkar lyckliga. De lever verkligen ett hårt liv och kämpar varje dag för att överleva men ändå verkar de vara så lyckliga. Hur kan det komma sig? Det bevisar att man inte behöver saker eller pengar för att ha det bra. Waris familj tar verkligen vara på varje liten stund i livet och tackar Allah, deras gud, för varje dag de klarat sig igenom och för varenda lite matbit de får. Här i västvärlden tar vi mat för givet. Svält finns inte, existerar bara inte i vår värld. Om man bara kunde dela allt så att det blir lika mellan alla. Jag menar, det finns de människor som har så mycket pengar så de inte vet vad de ska göra med allt och sen finns det människor som kämpar för sitt liv varje dag, som riskerar att dö på grund av svält och vattenbrist. Man kan ju undra vart världen är på väg egentligen.

     Mogadishu är en av de vackraste städer som Waris sett med alla de vita fina husen och mängder med vackra statyer. Det hon inte gillar med storstaden är alla avgaslukter och föroreningar som kommer ifrån alla fordon som färdas på vägarna. Hon saknar den rena och friska luften ifrån öknen, friheten och djuren under tiden hon bor i Mogadishu. Först när hon kommer till huvudstaden letar hon rätt på sin rike farbrors hus och stannar där en väldigt kort tid eftersom både hennes farbror och hans fru kommer överens om att de måste ta med henne tillbaka hennes familj i öknen. Farbrorn bodde i ett rätt stort vitt hus med en stor blå dörr på framsidan. Det fanns ingen elektricitet eller rinnande vatten och toan bestod av ett litet hål i golvet bara, så man kan ju bara tänka sig hur illa det luktade. En dag när hennes farbror berättar om hans planer att ta med henne tillbaka till öknen inser Waris att hon måste rymma. Hennes kusiner, som också bor där, hjälper henne genom att berätta var hennes syster Aman bor och lovar att hålla tyst om vart hon tagit vägen.

     Aman bor i en enkel bostad som består av i stort sett ett rum och en toa. Waris beskriver att lukten ifrån toan är nästintill olidlig och speciellt under dagarna när solen hettar som värst. Under tiden hon bor hos Aman måste Waris hjälpa till med barnpassning, matlagning och även städning vilket hon tycker är okej med tanke på att hon får mat och husrum. De två systrarnas relation är inte den bästa. Aman är irriterad på Waris för att hon har lämnat deras moder med allt hårt arbete och tycker att hon borde återvända till öknen. Waris tror att Aman bara har dåligt samvete för att hon gjorde precis samma sak, rymde hemifrån när det var hennes tur att gifta sig. Tillslut tröttnar Waris och bestämmer sig för att söka upp deras fasters hus och se om hon kan få bo där. Hennes faster bor i en mycket enkel men ändå rätt stor lägenhet, där Waris får sköta städningen. Efter en tid kommer Waris farbror, ambassadören av London, på besök och söker ett hembiträde som han vill ta med sig hem. Efter många om och men så får Waris slutligen följa med. Allting blir helt nytt för Waris och hon lär sig många nya saker. Ambassadörens hus beskriver Waris som mycket vackert. Det är vitt med staket runt om och en stor trädgård. Det är det största huset Waris någonsin har skådat. I huset får hon sköta städningen varje dag, frukosten och diverse småuppgifter. Hon behandlas inte som om hon vore en släkting utan helt enkelt bara som ett hembiträde. Hon får till exempel aldrig se på tv och jobbar varenda dag från tidig morgon till midnatt. Waris beskriver dessa fyra år som hembiträde som mycket jobbiga och tuffa men samtidigt får hon lära sig väldigt mycket på vägen, bl.a en del engelska och hon lär sig även att läsa och skriva litegrann genom att titta på teven i smyg och läsa böcker.
     När hennes farbrors tid som ambassadör är över och familjen ska tillbaka till Somalia tar Waris ett väldigt stort beslut och bestämmer sig för att stanna i London. Hon träffar en kvinna och får bo med henne i en enkel etta på ett studentboende och får även ett jobb som städare på McDonalds med en usel lön. Waris kan inte göra så mycket med tanke på att hon är illegal invandrare och det utnyttjar arbetsgivarna till max. Men det dröjer inte länge innan Waris upptäcks som modell och börjar leva ett liv i lyx och tjäna riktigt stora pengar. Modellkarriären beskriver hon vara underbar men också mycket krävande. Hon träffar många nya trevliga människor som hon lär sig mycket utav. Till en början har hon stora problem med att passa tiden till alla möten och s.k castings eftersom klockan inte existerar i öknen och hon har aldrig riktigt förstått meningen med att stressa. Än idag vägrar hon ta på sig ett armbandsur. Hennes liv fortsätter i lyx, hon åker runt i hela Europa på olika modelljobb och verkar vara relativt lycklig. En dag inser hon att det inte finns mycket jobb kvar för henne i London och hon flyttar då till storstaden New York. Boken slutar med att BBC vill göra en dokumentär om Waris liv som ska sluta med att hon åker tillbaka till Somalia och träffar sin familj. Detta blir ett väldigt stort ögonblick för Waris då hon inte träffat sin familj på tjugo hela år.

Kvinnlig könsstympning är en självklarhet i Somalia eftersom hela 90 % av kvinnorna har eller ska genomgå en stympning. Som liten är Waris ivrig efter att få detta gjort eftersom man då tar ett steg in i vuxenvärlden och anses inte vara oren längre. Hon blir avundsjuk när sina storasystrar får genomgå det här, men självklart vet inte Waris vad en könsstympning innebär och heller inte hennes systrar. Det är ett tabubelagt ämne och ingen pratar om det, man får helt enkelt inte. När dagen är kommen och det är Waris tur att bli en mogen kvinna väcks hon av sin mor i gryningen och hon tar med henne till en plats där de möter zigenarkvinnan eller som Waris kallar henne, "Slaktarkvinnan". Det är en kvinna som har som arbete att stympa kvinnor. Waris mamma lägger henne ner i sitt knä och hålla hårt om hennes huvud. Hon rycker åt sig en bit av en rot från ett gammalt träd och placerar den i hennes mun. "Bit hårt i den här"(56) uppmanar hon Waris att göra. Det är i det ögonblicket som Waris blir alldeles skräckslagen och förträngda minnen kommer tillbaka från när hon smygtittade på sin syster Aman och hennes plågade ansikte när detta genomfördes på henne. "Du vet att jag inte kan hålla fast dig. Det är bara jag här nu! Så försök vara en duktig flicka, älskling. Var modig för Mamas skull, så kommer det att gå fort!"(56). Hon beskriver hur hon tittar mellan sina ben och ser "Slaktarkvinnan" göra sig beredd genom att rota igenom en stor gammal kappsäck. Waris föreställer sig att hon ska ta fram en stor kniv, men istället fiskar hon upp ett trasigt rakblad som Waris ser en skymt av torkat blod på i morgonsolen. "Slaktarkvinnan" spottar på rakbladet och torkar sedan av det med mot klänningstyget och sedan binder Waris mor en bindel för ögonen på henne.

          "Innan jag visste ordet av började hon skära av mig mina könsorgan. Jag hörde ljudet av ett
           slött rakblad såga fram och tillbaka genom huden. När jag tänker tillbaka kan jag inte fatta att
           detta verkligen hände mig. Det känns som om jag pratar om någon annan. Det finns ingen

           möjlighet i världen att jag kan beskriva hur det kändes. Det är som om någon skär genom
           köttet på gina lår eller hugger av dig en arm, förutom att det gär är fråga om kroppens allra
           känsligaste delar."(56,57)

Hon berättar sedan hur hon tuppar för att sedan vakna igen och tro att allting är över, men det värsta har inte ens börjat. " 'Slaktarkvinnan' hade lagt upp en hög med taggar från ett akaciaträd. De använde hon till att sticka hål i skinnet på mig, Sedan petade hon in en kraftig vit tråd genom hålen för att sy ihop mig."(57) Waris beskriver sen hur stark smärtan mellan hennes ben är och hur hon känner hur hon svävar från marken, bort från smärtan, för att sedan känna sig fullkomligt lugn utan oro eller rädsla. Veckorna efter omskärningen måste benen vara ihopbundna för att inte riskera infektioner eller dylikt. Smärtan när hon kissar är olidlig så hon håller sig så länge hon kan ifrån att kissa, enda tills hennes mamma säger till henne att hon måste gå på toa för att inte dö.
     Många kvinnor blir allvarligt sjuka och dör pågrund av att denna omskärning görs. Detta utförs för att man är rädd att kvinnan annars ska ha en väldigt stor sexuell lust så då skärs hela klitoris bort och blygdläpparna, för att sedan sy ihop såret och lämna endast ett litet hål för urin och menstruationsblod. Detta medför till oerhörda smärtor för kvinnan både vid samlag och mens. Det finns ett somaliskt uttryck som säger "Kärlek gör ont tre gånger", och med det menas när kvinnan blir omskuren, under bröllopsnatten och första barnet. När en muslimsk kvinna gifter sig skärs hon upp på bröllopsnatten för att kunna ha sex med sin man och sedan sys hon ihop igen. Jag tycker det låter så fruktansvärt hemskt så det finns inte. Vad har de för konstig kvinnosyn egentligen? I koranen står ingenting om omskärning heller som många tror.

     Waris har sedan den dagen hon blev omskuren funderat väldigt mycket över det här. Hon tycker det är så otroligt orättvist mot alla kvinnor som går igenom denna smärta utan anledning, för det leder inte till någonting bra. I boken säger hon att om hon hade kommit på någonting, en endaste liten anledning till varför detta gjordes mot henne så kanske hon hade kunnat förstå, men när det inte finns någonting som gör könsstypmning till en bra grej så är det helt ofattbart. Helt obegripligt! Waris har även genomgått en operation som öppnat upp henne så hon ska slippa smärtan vid menstruation. Idag har hon slutat som modell och satsat helhjärtat på jobbet inom FN och kampen mot den kvinnliga könsstympningen. Hon hoppas på, att någon dag, kunna sätta stop för denna hemska "tortyriska" sedvänja, som det faktiskt är.

Boken består av oerhört många vändpunkter eftersom Waris skiftar miljö hela tiden och det händer ständigt nya saker i hennes liv. Den största verkliga vändpunkten skulle jag vilja säga är när hon får åka tillbaka till sitt hemland, Somalia, efter nästan 20 år och träffa sin älskade familj igen. Det ögonblicket är väldigt betydelsefullt för Waris och det är nog den bästa händelsen i hela boken tycker jag. BBC vill bestämt göra en dokumentär om Waris liv och hon går med på det om de ser till så att hon får komma tillbaka till Somalia och träffa sin familj. BBC anser att det skulle vara ett otroligt bra slut på dokumentären och går med på Waris krav.
     Efter mycket fixande med pass och allt som behövs så är de äntligen på väg mot Somalia. Under resans gång är Waris extremt nervös och undrar vad  hennes familj nu tycker om henne efter allting som har hänt. De har ju inte träffats sedan hon rymde den där tidiga morgonen. En man som heter Ismael säger sig veta vart Waris mamma håller till och erbjudar sig att hämta henne när de kommer fram. Det blir ett väldigt känsligt ögonblick när Waris träffar sin mamma första gången efter så många år. De har så olika liv men är ändå så lika på något vis. Hon träffar aldrig sin pappa vid det tillfället för han var precis ute i öknen för att leta vatten när de kom för att hämta hennes mamma. Men däremot får hon träffa flera av sina syskon. Hennes lillebror Ali tycks vara väldigt blyg i början men sedan anförtror han sig till henne, "Vet du, jag saknar dig så mycket. Du har varit borta så länge. Det är så konstigt att tänka sig att du är kvinna nu, och att jag är man."(233) säger han till Waris. Dessa få dagar hon får spendera tillsammans med en del av sin familj efter så många år är oerhört betydelsefulla.
     Dagen då det är dags att åka hem och ta farväl kramar hon om sin mor och säger "Jag älskar dig, Mama, och jag kommer tillbaka och hämtar dig, glöm inte det. Jag kommer tillbaka..." Sedan tar de farväl.

Jag vill avluta med att säga att denna bok har berört mig oerhört mycket. Det är en av de bästa böcker jag någonsin har läst och den har verkligen gett intryck på mig. Det mest förfärliga man får ta del av i boken är hur situationen ser ut i Somalia. De lever under fruktansvärda omständigheter och det var nästan hemskt ibland att läsa om. Jag hade inte en aning om att kvinnlig könsstympning är så horribelt och fruktansvärt som det faktiskt är. Jag har inte ens funderat så mycket över det. Att såna saker pågår runt om i världen är förfärligt och jag hoppas verkligen att det sätts stopp för inom en snar framtid.
     Jag har till och med hunnit läsa Waris Diries två andra böcker under den här tiden, Ökenblomman återvänder och Smärtans barn. Vilka också var väldigt berörande att läsa. Jag beundrar verkligen Waris för den styrka och kraft hon har inom sig. Hon har gått igenom så otroligt mycket hemska saker men endå lyckats så bra här i livet. Det hon gör just nu är en väldigt viktig sak att kämpa för och jag hoppas verkligen hon lyckas sätta stopp för den smärtsamma tortyr många kvinnor utsätts för. Waris Dirie är en hjältinna!