plugghast

Jag har alltid påstått att jag absolut inte är kristen på något sätt och att allt som har med Gud att göra inte är någonting som jag tror på. Men om jag tar mig en närmare funderare på vad som har med kristendomen att göra och hur min familj tillämpar många, egentliga, kristna traditioner så kanske jag får börja fundera på om jag verkligen kan påstå att jag inte alls är kristen.

Även om majoriteten svenskar påstår sig vara icke-troende så är de flesta ändå mer eller mindre kristna. Att låta en präst döpa sitt barn är en väldigt vanlig tradition i vårt land, men varför gör man det egentligen, vad betyder det att döpa sitt barn? I dagligt tal förknippar man dopet med att ge barnet sitt namn, men i verkliga fallet har dopet aldrig varit en namngivningsritual utan det handlar om att barnet, vid doptillfället, går med i den kristna gemenskapen.
     När man i Sverige är i 14-15 års ålder är det många som väljer att konfirmera sig. Jag tror att flera av ungdomarna som väljer att konfirmera sig inte gör det av religiösa skäl, utan det handlar mer om tradition, att kompisarna gör det och till och med enbart för presenternas och eventuella resors skull. Men egentligen är konfirmationen en speciell typ av kyrklig gudstjänst som avslutar en tid av ett barns utbildning i den kristna tron. Konfirmanden får redovisa sina kristna kunskaper och får även offentligt bekänna den kristna tron som han fick i dopet.
     Att ingå i ett religiöst äktenskap är det många svenskar som gör i dag. Trots att det finns alternativ som till exempel borgligt äktenskap så är det flera som ändå väljer att ingå i ett religiöst fastän man inte anser sig vara kristen. Det kan tyckas vara konstigt, men återigen handlar det om traditioner. Man vill kanske ha en präst som håller vigseln och många tycker även att det är fint att gifta sig i en stor och ståtlig kyrka. Att ingå i ett äktenskap gör man genom vigseln där båda lovar varandra ett trohetslöfte där man uttrycker viljan om att dela hela livet tillsammans både i glädje och i sorg.
     De allra flesta av oss har en önskan om en kyrklig begravning, vilket innebär att en präst håller en gudstjänst i en kyrka, där man tillsammans ber böner och sjunger eventuella psalmer. Det är en slags ceremoni innan gravsättningen.

Det finns två högtider som många av oss flitigt firar, som egentligen har religiöst ursprung, det är jul och påskafton. Jul handlar egentligen om Jesus födelse, men numera är det många som inte tänker på det utan det är snarare paket och god mat som är vad julen handlar om. Många av oss pyntar också inför jul med sjuarmade ljusstakar, som är en helig kristen ljusstake, och vi pyntar även med julkrubbor.
     Påsk är en högtid många barn längtar till. Det är då man får det efterlängtade påskägget som påskharen kommer med. Man samlas också med familjen och äter god påskmat, kanske till och med påskpysslar. Denna högtid ska firas till minne av Jesu död och att han tre dagar senare väckte sig själv till liv och stod upp från de döda.

Alla dessa traditioner kommer ju faktiskt från kristendomen och många av oss som anser att vi inte är kristna håller ändå stenhårt vid dessa traditioner. Enligt filosofen Fredrika Spindler måste vi börja ta oss en funderare. Hon tycker att det är dags att vi vaknar upp, öppnar ögonen och verkligen försöker inse att Sverige inte är så sekulariserat som vi tror. Hon anser att det är problematiskt att vi tar allt firande och alla symboler för givna. Fredrika menar att religionen har en stark makt i vårt samhälle, fortfarande. Det märks i vårt sätt att tänka, på våra värderingar och handlingar.

Jag håller med Fredrika Spindler. Tänker man efter så finns faktiskt kristendomen i vårt samhälle året om, vi funderar bara inte så mycket kring det. Jag tycker inte vi kan påstå att Sverige är så sekulariserat som så många säger, utan, enligt min mening, så är kristendomen en stor del av vårt samhälle, fortfarande.