Mål A4:2 - Reportage om plats
En lite annorlunda dag
Överallt hör jag elever prata och diskutera gårdagens händelse. Stämningen är dyster här i den färgglada och annars trivsamma korridoren, som nu idag snarare tycks vara otrivsam. Elever är ledsna samt besvikna och lärare likaså. Alla sitter inne med samma oro och undran om friskolan kommer att stängas ner eller om det går att finna en bra lösning på den ekonomiska krisen som skolan på senare tid har drabbats av. Efter vad jag har hört idag är många är arga och missnöjda med skolchefens arbete och klandrar honom för vad som har hänt. De anser att han kunde gjort saker och ting annorlunda, dragit in på lokaler som inte används, sagt upp lärare som det uppenbarligen finns alldeles för många utav. Sexton lärare på sextio elever är inte rimligt i längden och särskilt inte för en skola som har dålig ekonomi. Att behöva få reda på skolans konkurs genom tidningen igår morse var ingen höjdare och ännu mer förvåning skapades bland elever och lärare när radio helt plötsligt dök upp och ställde frågor om den rådande konkursen.
Jag börjar fundera på hur det skulle bli om jag skulle tvingas byta skola nu när det bara är drygt tre månader kvar till studenten. Det dyker upp en mängd frågor i huvudet - Hur ska det bli med alla kurser och alla betyg? Kommer de nya lärarna att arbeta på ett sätt som passar mig? Kommer lärarna bedöma mina kunskaper och förstå mig på samma sätt som mina nuvarande lärare? Vad hamnar jag i för ny klass och kommer jag att få en minst lika rolig student som jag skulle fått på denna skola? Det är minsann inte lätt att byta skola mitt i sista terminen i trean och även om konkursförvaltaren, som nu driver skolan, nästan kan garantera oss att vi får gå terminen ut så har han inte gett ett faktiskt löfte. Det finns fortfarande en osäkerhet i hans röst när han säger det.
Jag hör lärare och elever komma ut ur sina klassrum, vissa med ett leende på läpparna, andra inte. De har precis haft lektioner. Själv har jag håltimme just denna timme före lunch och passar därför på att skriva av mig lite. Jag hör min mattelärare glatt berätta för några av mina klasskamrater att det är klart att vi får lunch på skolan idag också. Han är en av dem som försöker att vara positiv och se framåt, medan andra helt enkelt inte orkar engagera sig lika mycket som förut. Mina klasskamrater, som just har haft lektion i rättskunskap, kommer mot mig och sätter sig vid bordet. Vissa av dem är uppklädda i fina blusar och jeans medan några andra valde en lite mer avslappnad stil idag med mjukisbyxor och större tröja. Studentbalen, som äger rum om två månader, börjar diskuteras livligt. En av tjejerna var och köpte sin balklänning i Helsingborg igår. Hon verkar nöjd och glad över att äntligen ha det problemet ur världen. En annan tjej berättar att hon också har inhandlat sin balklänning, fast i Lund, och att hon nu oroar sig över var hon ska fixa sin balfrisyr. Diskussionen fortsätter och nu börjar man diskutera skor, naglar, smink och allt möjligt. Jag kan inte låta bli att börja tänka på hur stora kostnaderna kommer bli och för en kort stund känns det så meningslöst att lägga ut så mycket pengar endast för att se bra ut några timmar under en endaste kväll, men när jag tänker om så är ju studenten en tid jag länge har längtat till och sett fram emot så det är klart jag ska lägga ner lite pengar på den.
Plötsligt, mitt i mitt djupa tänkande, känner jag en ljuvlig doft av något sött och fruktigt. Jag upptäcker snabbt att det är min skolkamrat som kommer förbi i rusande fart med en kopp mango te i handen. Hon är antagligen försenad till någon lektion tänker jag. Rätt vad det är börjar min mage att kurra och i samma stund börjar mina klasskamrater prata om att traska ner mot matsalen. Vi reser oss upp och börjar gå nerför trapporna när konkursförvaltaren till vår förvåning kommer inspringande. I förbifarten hojtar han något i stil med "Det kommer att bli bra det här" medans hans ansikte lyser upp och läpparna formar ett gigantiskt leende. Plötsligt, när allt känns som mörkast, får jag en gnutta hopp igen. Det kommer att lösa sig tänker jag med ett leende inombords, och strosar vidare mot den efterlängtade måltiden som förhoppningsvis ska stilla min hunger..
