plugghast

Inledning

"Kan du hä av ljude på radjon så vi hör när Hans-Erik komma mä bussn?"
"Ja, ja gammgubbe ja få väl göre de då."
     Den skånska och den ångermanländska dialekten intresserar mig jätte mycket och därför har jag tänkt undersöka dessa dialekter samt göra en jämförelse mellan dem. Anledningen till att jag valde just dialekter som mitt arbetsområde är dels för att jag går språkinriktningen på samhällsprogrammet, men också, som jag nämnde ovan, för att jag är otroligt intresserad av, inte bara dessa dialekter, utan dialekter överhuvudtaget. Varför jag just valde skånska och ångermanländska var mestadels eftersom jag ursprungligen är från Härnösand, som ligger i Ångermanland, och själv pratar ångermanländska vilket medför att jag har stor kunskap om den dialekten. Sedan snart ett år tillbaka bor jag i Landskrona, Skåne, och under den tiden har jag uppmärksammat en hel del olikheter mellan dialekterna när det gäller uttal, ordförråd samt meningsbyggnad.
     Den huvudsakliga frågan jag vill få svar på är följande: Finns det några stora likheter respektive olikheter mellan den skånska och den ångermanländska dialektens uttal om man jämför med rikssvenskan? Sen ska jag även försöka att besvara denna fråga: Vad finns det för slang samt ålderdomliga uttryck i dialekterna?

Vad är rikssvenska, skånska och ångermanländska?

Rikssvenska, eller standardsvenska, är den svenska dialekten som har högst status i Sverige, menar Wikipedia. Talad rikssvenska är namnet på en blandning av mälardals- och sörmlandsdialekter, tidigare med hög status, som ansågs ha ett klart uttal och därför lärdes ut i skolorna runt om i landet. I offentliga sammanhang idag, såsom TV och radio, använder man rikssvenska då det i allmänhet anses vara en tydligare och mer förfinad dialekt. Rikssvenska är också Sveriges standardiserade skriftspråk, vilket betyder att det är detta skriftspråk som man idag får lära sig i skolan.

Enligt Wikipedia är skånska namnet på de nutida sydsvenska dialekterna som talas i Skåne, samt även på de äldre sydskandinaviska dialekterna som talades i Skåneland före 1600-talets försvenskningsprocess. Efter Sveriges erövring av Skåneland så har en väldig del av det skånska ordförrådet försvenskats eller helt enkelt försvunnit ur dialekten, dock skiljer sig skånskans prosodi, det vill säga dialektens ljudegenskaper, fortfarande från rikssvenskan. Skånska, menar man, är en svensk dialekt, dock finns det de som hävdar att den är dansk med anledning av att dialekten är starkt influerad av det danska språket. Ur ett etniskt, kulturellt eller historiskt perspektiv kan man till och med tycka att skånska är ett eget språk, men större delen av Sveriges befolkning anser att det inte är så. Grundandet av Skånska Akademien och bevaringsprogram av skånskan från regeringen har gjort att det skapats ett intresse för skånskan som en kulturell markering. Ett stort antal skånska debattörer begär att skånskan ska bli ett erkänt officiellt minoritetsspråk eftersom de anser att det idag är ett undertryckt sådant. För att kunna göra det måste ett skriftspråk ges ut, vilket Skånska Akademien gjort, dock skulle man kunna säga att det är svenska med en del skånska ord. Skånskan kan vara svår att förstå för många, vilket framför allt beror på dess diftonger. Språkvetenskapligt så gör diftongerna att skånskan ligger närmare engelskan än de andra svenska dialekterna.

Ångermanländska är en norrländsk dialekt som talas i landskapet Ångermanland. I söder, norr om Medelpad, börjar Ångermanlandsmålen och sträcker sig i väster mot Jämtland och fram till Nordmaling och Bjurholm i nordöst, där västerbottniska mål så smått börjar. I nordväst sträcker sig Ångermanlandsmålen fram till Åsele. (Svenska dialekter, Bengt Pamp, 1978)

Uttal

Ångermanländskan har det "rullande" r:et i sin dialekt, som uttalas med tungspetsen, och som majoriteten av de svenska dialekterna idag har. Skånskan däremot har ett "skorrande" tungrotsuttal som är en helt ny företeelse, och som tros ha importerats från den danska ön Själland. Så sent som i början på 1900-talet talade fortfarande en del skåningar med "rullande" r vilket tyder på hur ungt det "skorrande" r:et i dialekten faktiskt är.
     Enligt Pamp försvinner r i framför allt pluraländelser efter a, i och u i den norra delen av Ångermanland, och därmed uttalar man ordet hästar som hästa, och det kan till och med betyda hästarna där både n och a försvinner. Denna företeelse finns inte i Skåne utan där kvarstår r:et. Vid kusten och även i Ed och Långsele i sydöst kvarstår r i pluralis vilket gör att exempelvis fåglar uttalas fågler, hästar uttalas häster och så vidare. En annan liknande företeelse är att ändelsen de ofta tas bort efter verb som står i dåtid. Knackade blir knacka och jublade blir jubla. Det händer också att skåningar tar bort ändelsen de i vissa verb, dock inte i lika stor omfattning som ångermanlänningarna. I vissa ord sker det bortfall på av ändelsen -e, man förkortar helt enkelt ordet, så att "inte" blir "int", "hade" blir "hadd" och så vidare. Vilka ord som uttalas på det här sättet finns det inget samband mellan.
     I de skånska trakterna förekommer endast det "tunna" l-ljudet vilket också är det enda l-uttal som finns i rikssvenskan. I Ångermanland finns däremot, förutom det "tunna" l-ljudet, också ett "tjockt" l-ljud som uttalas med tungspetsen långt tillbakadragen. Detta tjocka l finns i ord där riksspråket har vanligt l, i ord som till exempel "ful" och "folk".
          Ett nordligt drag som finns i Ångermanländskan är att predikatsfyllnaden står i oböjd pluralis, exempelvis "dom e snäll" eller "dom e rolig" som i rikssvenskan skulle uttalas: "dom är snälla" och "dom är roliga". En annan ångermanländsk företeelse är att sätta det possessiva pronomenet efter huvudordet vilket gör att man säger "huset vårt" och "boka din" istället för rikssvenskans "vårt hus" och "din bok". I Skåne förekommer faktiskt också denna konstruktion, dock verkar den bara användas vid släktskapsord och endast i norra Skåne. Man säger till exempel "bror hans" istället för rikssvenskans "hans bror" och "pågen min" som betyder "min pojke/son".
     Ett sydsvenskt drag som de flesta skåningar har är att använda där som ett formellt subjekt i meningar som till exempel Där springer en häst över gatan, eller där var mycket folk. I rikssvenskan används i detta fall ett det, och det görs det också i ångermanländskan.
     I Ångermanland är det mycket vanligt att man helt enkelt man skippar prepositionen vid adjektiven fri och rädd vilket medför till att man säger: jag är rädd katten och jag vill bli fri henne. I rikssvenskan, och i skånskan, säger man istället: jag är rädd för katten och jag vill bli fri från henne. I dessa dialekter förekommer också endast såkallade "tunna" n som uttalas med tungspetsen långt fram i munnen, men i Ångermanland däremot finns ett "tjockt" n som man skulle kunna säga uttalas tjockt tillbakadraget och motsvarar riksspråkets ljud efter bokstaven a i barn. Exempel på ord med "tjocka" n-ljud är sommarn (sommaren) och jägarn (jägaren).
     Den ångermanländska dialekten låter ibland i stå kvar i supinum, i till exempel ord som skuri "skurit" och bruti "brutit". Detta förekommer inte alls i rikssvenskan eller skånskan, utan är snarare ett norrländskt drag. (Svenska dialekter, Bengt Pamp, 1978)

Skånskan har, enligt Wikibooks, en tendens att sätta ihop verb och substantiv med e för att på så sätt binda ihop orden. Således blir rikssvenskans och ångermanländskans "dansbana" till "dansebana". På liknande vis görs även en sammansättning av två substantiv, dock binds dessa ihop med ett a istället för ett e såsom i "Shellamack" och "snapsaglas". En annan typ av sammansättning i skånskan är att lägga till -la och -le istället för riksspråkets och ångermanländskans -el. Äppelgröt blir äpplagröt. Ytterligare en skånsk tendens är att uttala ord, som i rikssvenskan och ångermanländskan uttalas med ln i ändelsen, med en trycksvag vokal, e, i ändelsen. Cykeln, himlen och bibeln uttalas istället cykelen, himmelen och bibelen.
     Ångermanländskan, menar Pamp, har en förmåga att dra ihop och sammansätta meningar så att "den gamla jäntan" blir "gammjänta" och "den gamla gubben" uttalas "gammgubben"

Vad som är typiskt för den skånska dialekten är den primära och sekundära diftongeringen av a, o och å, menar Pamp. I hela det skånska landskapet diftongeras långt å så att man i söder får diftongering till åo. Må och stå uttalas därför måo och ståo. I norr blir å till ao vilket medför att må och stå uttalas mao och stao. Gränsen för var dessa diftongtyper börjar/slutar sträcker sig ganska långt söderut genom västra Torna, Harjagers, Frosta, norra Färs och Gärds härader. I nordöstra Skåne finns en del ursprungliga sekundära diftonger från fornnordiskan som "stain" (sten), "ain" (en), "båin" (ben). På en del ställen i Skåne utvecklas å till åu eller au och man säger "gåur" eller "gaur", detta är också sekundär diftongering.
     Helmer Lång skriver att det på några håll i Skåne, främst i Malmö, finns en tendens till att diftongeringen har gått så långt som till triftonger, vilket är tre vokaler i följd. Detta kan exemplifieras med en känd anekdot från Malmö. "På en bakgård me sin långa rad av utedass lyfter i kvällningen rösten av en påg mot ett öppet fönster ett par våningar opp: 'Miour - hotta ner dassanyckelen å en fittamad!' (Mor, kasta ner nyckeln till dasset och en skiva bröd med flott.)
     Mellan norra-östra Skåne och sydvästra finns en annan typ av uttalsskillnad. Utvecklingen av den fornnordiska kombinationen kort vokal + kort konsonant låter inte likadant, vokalen förlängs i nord och öst och i sydväst förlängs konsonanten. Det skånska ordet för strumpor uttalas håsor i norr och i öst, medan det i sydväst uttalas hossor. Samma sak gäller ordet påse respektive posse, och mär respektive märr. (Skånska språket)

I Ångermanland är det väldigt vanligt att man, vid bestämda substantiv, tar bort e i ändelsen och därmed uttalar bussen som bussn och bilen som biln. Det är även mycket förekommande att ändelsen -er  faller hos vissa verb. Det heter därför han skriv, hon sug på karamellen, pojken kryp under bordet, hon sov, katten sitt och spinn och så vidare. Det händer ofta att verbet komma inte böjs i någon av presensformerna utan kvarstår oböjd. Man kan därför säga: Han komma, du komma väl, och dom komma nu. I en del starka verb med tryckstark lång vokal faller -r bort om verbet står framför ett ord börjande på konsonant. Det heter därför: hon stå där, han gå där. I varken rikssvenskan eller skånskan finns detta sätt att prata på. (Språket i Härnösand, Torsten Bucht)


Slang

En företeelse av ångermanländskt slag är förmågan att lägga till ordet som efter vissa frågor där man undrar hur någonting blev eller hur man ska göra, Hur ska vi göra som? Hur blev det som? I rikssvenskan och i skånskan förekommer detta inte alls, utan där säger man helt enkelt: Hur ska vi göra? Hur blev det?
     I verb av typen riva, rev, rivit förekommer supinumformer som reve, bete, skreve, bleve. Man säger bland annat: Jag har reve sönder boken, jag har skreve på tavlan, hunden har bete katten. Verb av varianten flyga, flög, flugit uppvisar, i Ångermanland, supiner som flugi och frusi. (Språket i Härnösand)

Skånskan har, liksom ångermanländskan, oerhört många slangord i sin dialekt. Vissa ord har spridit sig till övriga Sverige medan andra ord knappast kan förstås av övriga Sverige. Nedan följer en liten ordlista på några av de mest utmärkande dialektala orden i ångermanländskan och skånskan. Jag har jämfört alla ord med rikssvenska.

Förklaringar till en del av orden:

Det ångermanländska huga/hugaligen, som kan översättas med usch i rikssvenska och skånska, är enligt Bucht ett gammalt ord som även, i enstaka delar av Ångermanland, även kan uttalas hu'a och huvvaligen. "Jag bergriper inte hur någon törs hoppa fallskärm. Huga, jag är så höjdrädd."
     "He" är ett ångermanländskt verb som skulle kunna översättas med rikssvenskans (och skånskans) lägga, sätta och ställa, alltså engelskans put. Det böjs: He, hedde, hett och kan även uttalas hä, hädde hätt, beroende på var i Ångermanland man bor. "Jag ska bara he in glassen i frysen innan jag her på teven. Föressten, hedde du in maten i kylen tidigare?"
     Att uttrycka att någon till exempel är arg eller att man blir arg i Ångermanland kan man göra med hjälp av ordet elak. Exempelvis säger man att man blir elak på någon och då menar man att man blir arg på någon.
     Ett skånskt ord för det rikssvenska strula, krångla, och besvära som är väldigt vanligt bland Skånes ungdomar idag är ordet klydda eller klabba. Man kan exempelvis säga att datorn klyddar/klabbar eller om man hänger upp en tavla och det inte riktigt går som man vill så kan man säga att det klyddar/klabbar. Det ångermanländska slangordet för detta är klatra.
     Om man ska göra sig i ordning i Skåne är det vanligt att säga att man ska "göra ve sig" (göra vid sig). I både Ångermanland och rikssvenska finns inte detta sätt att uttrycka sig. "Är du klar? Har du gjort ve dig än?"
     Mög är ett skånskt ord för skit och elände. Om datorn krånglar så kan man säga att det är något mög, eller om någonting gått snett. "Vilket jäkla mög att Helsingborg förlorade matchen". (Skånska ord, Bert Nilson)

Äldre uttryck

Pamp menar att en del av Ångermanlands äldre befolkning har en tendens att uttala ord, som i rikssvenskan har rd i ändelsen, med ett tjockt ångermanländskt l, som exempelvis gål för gård och jol för jord. En annan företeelse som äldre ångermanlänningar kan ha är att använda presensformen du lög, "du ljuger", men det mest förekommande är att säga du jug. Detta verb böjs: juga, jugde, jukt. Ännu ett äldre ångermanländskt drag, som varken finns i skånskan eller i rikssvenskan, är att i och y övergår till e respektive ö: Sill heter därför sell, tiggde uttalas teggde och synden är sönna.
     Det gamla, korta och förlängda o förskjuts ofta i riktning mot ett a-uttal, bland framför allt äldre människor i den norra delen av Ångermanland. "Lov" blir därför lav, "torp" blir tahrp och "noppa, plocka" uttalas nappe.
     Nekade formuleringar är också det vanligt bland äldre generationer. När man använder sig av en nekad formulering säger man till exempel "han har okommi" istället för "han har inte kommit".
     En nordlig företeelse som även förekommer i Ångermanland är "förmjukningen" i ord som består av korta och långa g och k-ljud framför vokaler som uttalas långt fram i munnen (i, e, y, ö och ä). Denna "förmjukning" innebär att kort g blir till ett j, som i till exempel skojin "skogen" och slajin "slagen". Långt g blir däremot en kombination av d- och j-ljud och uttalet motsvarar ungefär engelskans j i ordet jewel.
     På många håll i Skåne utvecklas p, t och k till b, d och g efter vokal. Ordet pipa blir därför till piba (ibland kan "pipa" till och med utvecklas till "piva", men denna utveckling, från p till v, förekommer i stort sett bara inom f.d. Malmöhus län). Mat blir mad, huset uttalas hused och tak blir tag. Övergången från t till d finns i hela Skåne med undantag från Villands och en liten del av Östra Göinge härad, där man behåller t:et. Detta skånska uttal kommer ursprungligen från Själland och finns således inte alls i ångermanländskan, utan där kvarstår konsonanterna p, t och b precis som i rikssvenskan. Skånskan får ibland sitt g förskjutet efter vokal, och därmed blir det v, w efter vokal, bortfall efter bakre vokal eller j efter främre vokal. Detta uttal finns i ungefär samma område som p, t och k blir till b, d och g. Det blir i Skånemålen bortfall efter den bakre vokalen u och i som är den främre vokalen. Därför uttalar man fluga som flua och säga (sigia, som man sa förr i tiden) blir si eller sia om man bor längst i nordöst. I övriga fall så varierar borttagandet av den bakre vokalen beroende på vilken vokal det är.
     Som framgår ovan är uttalet av olika ord inte detsamma över hela Skåne. Det råder stora skillnader när det gäller det skånska uttalet och inte minst när det kommer till vokalerna. Många vokaler uttalas helt olika i södra-sydvästra Skåne, på Österlen och i Göinge. Mjölk kan heta milk, milktj, melk eller mjålk. Förut uttalades tje-ljudet med ett t-ljud i norr, nordöst och sydöst, medan det i övriga Skåne uttalades med ett "utslätat" kje-ljud. Detta uttal spred sig till andra k-ljud vilket har påverkat uttalet så att "mjölk" (tidigare "milk") uttalas miltj och "tänka" uttalas täntja. (Svenska dialekter, Bengt Pamp)

Genom att besvara mina frågeställningar har jag kommit fram till att ångermanländska och skånska är två vitt skilda dialekter med en hel del olikheter och därmed inte alls många likheter. De hundra milen mellan de båda landskapen förklarar en del varför dialekterna är så olika, men jag tror även att Danmark har haft en stark inverkan på skånskan i och med närheten mellan Skåne och Danmark.