plugghast

"Föränderlighet" av Percy Bysshe Shelley

Rubriken avslöjar att dikten handlar om någon sorts förändring. Den kanske redan har börjat eller så är den kanske på väg. Jag tror att det handlar om en stor händelse, eller kanske till och med flera händelser.
     Det är mycket känslor inblandade i dikten och jag känner att det framförallt är sorgsna, ledsna och besvikna känslor. Dikten bygger på sorg och besvikelse i allra högsta grad. Berättaren verkar nästan ha tappat hoppet om livet, och man brukar ju säga att hoppet är det sista som lämnar människan. Kanske har han förlorat någon nyligen? Förändringen kan vara en förlust av någon han älskade mycket högt. Nu tvingas han leva ensam och han vet inte om han kommer att klara av det. Första versen i dikten beskriver den korta levnadstiden av en blomma och försvinnandet av det man fäster sig vid. Sedan frågar han sig själv "Vad är vår världs behag?". Han undrar nog vad meningen med livet egentligen är när allt man håller kärt bara försvinner bort ifrån en. Vänskapen är en stor besvikelse, likaså kärleken. Han ser alla sina drömmar rinna ut i sanden och han kan ingenting göra. Förhoppningar finns inte längre för honom för de är bara hån. Han verkar nu bara se grymhet och elakhet i allting och ingenting kommer någonsin att bli sig likt. En föränderlighet har trätt in och kommer där att stanna.
     Jag tror att det är poeten själv, Percy Bysshe Shelley, som berättar detta. Han får fram alla känslor på ett så bra sätt och jag tror att det är svårt att skriva en sådan dikt om man inte själv har varit med om det. Han hade det nog väldigt svårt under tiden han skrev dikten och det var nog många faktorer som spelade in. Jag tror att detta är någonting han bara skriver för sig själv. Det är egna tankar och känslor och de berättas inte för någon speciell person. Jag tycker att berättaren använder sig av ett språk som är en blandning av slang och ålderdomligt språk. Några ord i dikten är lite svårförstådda men jag kan ändå tolka dikten och har fått min uppfattning om den.
     Det finns några drag i dikten som kännetecknar romantikens typiska drag. En romantiker menar att naturen är levande och att allting har en själ. I dikten pratar han om blommans ljuva men korta levnadstid och allting verkar så levande för honom. Verklighetsflykt, en romantiker vill inte befatta sig med den värld han lever i. Det är också ett typiskt romantiskt drag ifrån denna dikt. Mannen vill verkligen inte leva i denna värld som han tycker är så ofullständig och full av brister. Romantikern fascineras av människans onda sida vilket framkommer klart och tydligt i denna dikt. Människan är inte alls något att förlita sig på enligt mannen. Allting är bara fruktansvärt.
     Jag gillar den här dikten men den är kanske lite för negativ för min smak. Jag gillar dikter som är lite mer romantiska, sagolika och lyckliga. Det får inte bli för dyster och hatisk stämning, men det var en helt okej dikt och det är en dikt som verkligen är bra skriven.

"Amanda" av Erik Johan Stagnelius

Denna dikt handlar helt klart om en tjej som heter Amanda. Personen som berättar verkar, till skillnad från den andra berättaren, vara mycket glad och positiv samtidigt som han verkar ha förlorat denna Amanda. Han verkar sakna henne och känner sig nog en aningen ensam men han inriktar sina krafter på att försöka leva vidare och minnas Amanda med glädje. Han beskriver hur han ser Amanda överallt i naturen och hur han hör och känner hennes närvaro. "I rosornas anda, i vårvindens pust, i druvornas must jag känner Amanda." Detta tycker jag är en oerhört vacker mening. Man märker hur mycket han avgudade Amanda och allt han egentligen vill är att hon ska komma tillbaka och vara med honom igen. Han vill se Amanda på riktigt, känna hennes närvaro och höra hennes stämma på riktigt. Jag tror att Amanda ganska nyligen har försvunnit ur mannens liv och han bestämde sig nog redan på en gång för att inte gräva ner sig i sorg. Hon lever vidare i naturen och i honom och kanske, en dag, får han förhoppningsvis träffa sin Amanda igen.
     Dikten innehåller blandade känslor såsom sorg, besvikelse, längtan, trånad och glädje. Amanda lever vidare i naturen, i solen, jorden, rosorna, vårvindarna och druvorna. Hon verkar så levande för honom fastän hon inte finns på jorden längre. Detta är ett typiskt drag ifrån romantiken, att naturen är så levande och verklighetstrogen. En romantiker är väldigt intresserad av människans själv och också stjärnor vilket nämns i denna dikt. Starka känslor och passioner låter en romantiker sig svepas med av och det framkommer också i dikten.
     Jag får känslan av att det är en man som berättar dikten och jag tror inte att denna heller berättas för någon speciell person utan det är mer för allmänheten. Han vill visa hur mycket han verkligen tyckte om Amanda och hur starka känslor han faktiskt hade för henne. Dock kan den kanske vara lite mer riktad åt Amanda. Språket som används är både slang och ålderdomligt här också.
     Amanda var den dikten jag tyckte allra bäst om. Man sveps med i den härliga men ändå mystiska stämningen i dikten. Den är skriven med mycket känslor och Erik Johan Stagnelius har verkligen lyckats göra denna dikt till en betydelsefull och vacker dikt.

 Voluspá är ett diktparti och ingår i den äldre eddan, som är en samling lärdomsdikter.

                                    "Ej är så gott, som gott man säger
                                              öl för mänskors ätt;
                                              ju mer du dricker, dess mindre vet du
                                              vart ditt vett tar vägen."
Ju mer man dricker desto mindre vet man. Det stämmer ju faktiskt. Att dricka mycket blir man inte klokare av utan snarare mindre klok. Med denna text försöker man kanske säga att man ska göra saker och ting med måtta och inte överdriva.

                                           "Att fråga och tala tillhör en vis

                                            Om han vill kunnig kallas

                                            Men förtro dig till en, icke till två;
                                            Världen vet vad tre veta".

Den som inte frågar får inga svar och blir därför heller inte klokare. Får man ingenting veta kan man inte utveckla sin kunskap och lära sig mer. Den andra raden tycker jag var väldigt bra. Det bästa tror jag också är att bara anförtro sig till en person. Ens allra djupaste hemligheter ska man inte dela med sig till fler än en. Om man skulle förtro sig till två så har kanske de personerna två de förtror sig till och de i sin tur har två och så vidare. Så håller det på sådär och tillslut vet hela världen om det. Världen vet vad tre vet. Jag tror att vad de vill framföra här är att man ska vara ärlig mot varandra och inte prata bakom ryggen på någon. Om någon säger någonting i förtroende till mig så ska inte jag säga det vidare. Men om jag då anförtror mig till två personer, alltså har två personer jag berättar allting för så kommer jag att berätta det vidare. Även om jag har lovat att inte göra det.      
                                               "Usel man och illasinnad
                                                 hånler åt allt och alla
                                                 Icke han vet, vad han veta borde
                                                 att han själv ej är fri från fel."

Det som står här får mig att tänka på de människor som inte kan inse att de har fel. De som alltid har rätt i allt de gör och säger. Om de skulle visa sig att de ändå har fel så finns det en bortförklaring till det. Med detta vill de nog säga att man ska kunna erkänna när man har fel och kunna stå för det. Personer som är på det viset vet nog själva att de har fel men vågar kanske inte stå för det. Det är nyttigt att kunna stå för sina misstag och på det viset lär man sig något nytt varje gång också. Man lär sig av sina misstag som man brukar säga.

                                               "Eget bo är gäst om än ringa
                                                 envar är herre hemma
                                                 Dens hjärta blöder, som bedja skall
                                                 om matens varje mål."
Den här texten tycker jag var väldigt svår att tyda. Den innehöll en del svårförstådda ord och det gör det lite svårt. Jag tror att det handlar om att man ska vara tacksam för maten man får varje dag. Kanske att man inte ska ta mat för givet utan vara glad över att det står mat på bordet, glad över att man har det bra. Istället för att tänka på allt man inte har och skulle vilja ha så ska man försöka att vara glad för det som finns istället.

En allitteration kan även kallas stavrim, bokstavsrim eller uddrim. Det är ett vanligt sätt att rimma på i äldre och muntliga sammanhang. De efterföljande orden i rimmet ska börjas med samma bokstäver som det första. Detta sättet att göra rim var väldigt vanligt i fornnordiska dikter.
                                       "Kärlek är vad som kan kallas
                                                 kärnan till fantastisk lycka.

                                                 Om man ej kär har varit
                                                 man då mister en kärlig kunskap.
                                                 Jag tror på kärlekens tecken
                                                 ty dess kända magi."

Den andra och den tredje strofen tycker jag är mycket tänkvärda. I alla fall den tolkningen jag har fått av dem. Om vi börjar med den andra versen så tycker jag att det är någonting som berör varje människa och någonting som alla kan ta åt sig av. Även om det är överdrivet att säga att hela världen vet en sak om man berättar det vidare så ligger det ju faktiskt någonting i det. Det är på det viset rykten sprids, kanske till och med falska rykten.
     Den tredje strofen tycker jag är tänkvärd eftersom den handlar enligt min tolkning om att man ska kunna stå för sina misstag och inse sina fel. Det är oerhört viktigt.

Isländska sagor är inte lik våra som innehåller sagolika figurer som jättar och troll, utan det är släktkrönikor om isländarnas historia. De har berättats muntligt genom historien från släkte till släkte. I cirka tvåhundra år har sagorna berättats muntligt på det viset och då kan man ju tänka sig att det har säkert blivit en del vridningar och ändringar i sagorna. Handlingarna i sagorna är om släkternas inbördesstrider. Huvudpersonerna tycks vara starka människor som tappra krigare och självständiga stolta kvinnor. Allt som händer i dessa sagor är förutbestämt av det så kallade ödet och människorna kan inte ändra på sitt öde. Sagorna berättar också om släktkrig som håller på under väldigt lång tid för brott som har begåtts för mycket längesedan. Det blandas inte in mycket känslor utan är mer rakt på sak.

Det är inte så mycket känslor inblandade märker man, eller rättare sagt inga känslor alls skulle jag vilja säga. Människorna upplevs så kalla och otrevliga mot varandra. Jag upplever heller inte att de är snälla mot varandra, inte alls. Det är bara bråk, ovänskap och strider hela tiden. Huvudpersonen som jag antar är Gunnar är en tapper och stark krigare vilket också kännetecknar en isländsk saga.

Gunnar tycks vara en modig och stark man. Man får ingen beskrivning i sagan men han verkar vara väldigt kylig mot sin fru. Fast ändå så får jag intryck av att han är en god man egentligen.
     Gunnars fru, Hallgerd, tycks vara en mycket självständig och viljestark kvinna. Hon verkar stå för vad hon tycker och är inte alls rädd för konflikter. Jag får känslan av att hon inte gillar när någon bestämmer över henne utan hon gör som hon själv vill och gör vad hon kan för att få sin vilja igenom.

Hemingway

Det kan ju egentligen vara väldigt mycket, men någonting säger mig att den där enkla operationen som flickan ska genomföra är abort. Det är den första känslan jag får. Mannen verkar vara mycket säker på att han vill att hon ska genomföra det här, men flickan tycks vara något osäker. Mannen är troligen väldigt mycket äldre än denna tjej som benämns som "flicka" i novellen. Det får mig att tro att hon är väldigt ung. Hon kanske är i tjugoårsåldern eller till och med ännu yngre. Flickan verkar vara väldigt osäker och nervös. Hon tycks inte vilja diskutera ämnet och ber mannen att vara tyst ett par gånger. Mannen beskriver denna operation som mycket enkel och han pratar om att de ska släppa in luft i henne. Det kan ju vara så att det har gått så lång tid så att det måste "skrapa" bort barnet som det heter. Att hon ska sövas ner och det är den luften han talar om att hon ska släppa in.

Isbergstekniken innebär att man utelämnar en åttondel av vad man skriver om. Ungefär som ett isberg som bara har en åttondel synlig men vi vet att resten finns där. Om en författare känner till tillräckligt om det han skriver om så kan han utelämna delar av det. För om han är sann i sin historia så kommer läsaren ändå att känna och uppleva det som om författaren hade skrivit om det utelämnade. Ungefär så beskriver Hemingway isbergsteknik. Det låter väldigt avancerat men ändå som en bra teknik. Det är roligt när man inte vet exakt vad någonting handlar om utan får tänka och fantisera lite själv. Det var precis vad man fick göra i denna novell.

"Jag ska följa med dig och stanna hos dig hela tiden. De bara släpper in luften och så går det hela sin naturliga gång."  Det är inte så lätt att veta vad det är för någonting flickan ska göra när de inte säger så mycket om det. Men ändå känner jag på något vis att det är en abort de talar om, sen behöver det naturligtvis inte vara rätt. Men just det att mannen verkar så mycket äldre och hon så ung. Han har mer livserfarenhet och vet konsekvenserna om hon skulle behålla barnet. Man märker på honom att han är orolig även om han verkar så lugn.

"Om du inte vill så behöver du ju inte. Jag vill inte alls att du ska göra det om du inte själv vill. Men jag vet hur absolut enkelt det är." Mannen verkar så lugn och sansad och berättar för henne att hon absolut inte behöver genomgå det om hon inte vill sen påpekar han ändå att det är en så väldigt enkel operation. Det känns som att han vet vad han gör. Han vet precis vad han ska säga för att påverka den här flickan. Hela tiden så förklarar han för henne att hon får bestämma själv och så lägger han till något som poängterar att detta ingrepp inte är så farligt som det låter.

En blomma i Afrikas öken

Boken jag har valt att läsa är en självbiografi som heter En blomma i Afrikas öken och är skriven av den somaliska författarinnan Waris Dirie. Titeln kommer ifrån betydelsen på namnet Waris, som betyder ökenblomma. Jag valde boken därför att jag tyckte det verkade vara en väldigt bra och spännande bok. Jag är också lite extra förtjust i verklighetsbaserade böcker där man vet att allt som hänt i boken också hänt i verkligheten och att det inte bara är påhitt. Det tycker jag gör boken mycket mer spännande och helt enkelt roligare att läsa.
     Texten som står på framsidan av boken var nog kanske den som fick mig att fastna för just den här boken, "Den sanna berättelsen om en somalisk flicka som blev stjärnmodell och om hennes modiga kamp mot kvinnlig könsstympning". (Waris Dirie, En blomma i Afrikas öken, 1998) Att gå från att vara en fattig nomad som vallat getter hela sin barndom i Afrikas fruktansvärt torra och heta öknen som knappt haft mat för dagen och som genomgått en kvinnlig könsstympning i så tidig ålder som 5 år bara för att inte anses som oren längre. Till att nu arbeta som fotomodell och vara s.k. human rights-ambassadör vid FN och ha uppgiften att skapa en världsopinion mot kvinnlig könsstympning. Det tycker jag verkar vara en helt fantastisk berättelse och jag är övertygad om att jag kommer gilla denna bok skarpt.
     De fyra första meningarna i boken lyder:

          "Jag väcktes av ett svagt ljud, och när jag öppnade ögonen stirrade jag rakt in i
               ett lejonansikte. Helt plötsligt blev jag klarvaken. Jag spärrade upp ögonen så
               mycket jag förmådde för att kunna se hela detta stora djur som tornade upp sig
               framför mig. Jag försökte resa mig upp, men jag hade inte ätit på flera dagar så
               mina ben började darra och vek sig under mig."(7)

Inledningen i boken berör mig väldigt mycket och jag tror att varenda läsare fångas av dessa första meningar. Att vakna upp och stirra i ett gigantiskt lejonansikte är för oss helt overkligt och för att inte tala om ofattbart, men för väldigt många är det här faktiskt verklighet. Vi ska vara glad att vi har det så bra som vi har det här i Sverige. Att vi har mat så det räcker och blir över, tak över huvudet och en familj man är älskad av är det som är huvudsaken. Vissa har mer pengar än andra, men vad spelar det för roll egentligen? Vem har sagt att pengar gör en lycklig? Kärlek kan inte mätas i pengar och det är egentligen det enda en människa behöver för att överleva. Om vi tar som exempel en människa som är multimiljonär och kan göra och köpa i princip vad som önskas, men har ingen familj, inga vänner, utan står alldeles ensam på denna jord. Sen tänker vi oss en utfattig nomad som lever i Afrikas öken, som knappt har mat för dagen, äger inga saker och får kämpa för sitt liv varje dag. Allt denna nomad har är en jättestor och kärleksfull familj där alla bryr sig om varandra och håller ihop till varje pris. Vem är lyckligast? Utan kärlek är ingen lycklig. Det är mycket man kan köpa för pengar, men kärlek är en av de få saker som inte kan köpas. Jag skäms nästan när jag tänker på hur bra vi faktiskt har det jämfört med så många andra länder. Det är skrämmande hur vi kan vara så egoistiska egentligen.

I första kapitlet beskriver Waris den gången hon rymde hemifrån. Liksom alla andra nomadflickor måste också Waris giftas bort. Hennes far har valt ut en man som hon beskriver är en gammal gubbe i minst sextio års åldern med långt vitt skägg och käpp. Hennes far menar att denne man är bra för Waris eftersom han är så pass gammal så kommer han inte vara ute och leta nya fruar när Waris blivit äldre, utan han skulle ta väl hand om henne och behandla henne bra. Dessutom skulle hennes pappa få fem kameler som betalning, vilket verkade vara ett väldigt bra pris. I Afrika så kan man sälja och köpa kvinnor precis som boskap. Alltid när ett par ska giftas så måste mannen betala ett pris till kvinnans familj, som ofta är i form av kameler eftersom det anses vara ett mycket värdefullt djur. Man mäter en människas liv i kameler också, och hundra kameler sägs vara priset för ett människoliv. Waris ville inte, för allt i världens, gifta sig med den gamla gubben. Bara tanken på att behöva passa upp på en gammal man gjorde henne illamående och hon förstod att det skulle vara hon som skulle behöva slita och göra allt jobb allt eftersom han blev äldre. Hon insåg ju att detta är någonting som hennes far är tvungen att göra. Så går det till i alla familjer, det var bara så. Hennes enda utväg är att rymma precis som hennes syster Aman gjorde när hon skulle giftas bort. Waris får hjälp av sin mor som väcker henne i tidig morgon i gryningen då det är dags att ge sig av. När hon kliver upp kollar hon att hennes far ligger på sitt vanliga ställe och sover. Om han vaknar går hela denna rymningsplan i kras.

          " 'Gå nu - innan han vaknar', sade hon mjukt i mitt öra. Jag kände hur hon slöt mig i sina

             armar. 'Det kommer att gå bra för dig - oroa dig inte för det. Var försiktig bara. Försiktig!'
             Hon släppte mig. 'Och du, Waris, bara en sak till. Glöm mig inte.'
                 'Det kommer jag inte att göra, Mama...' Jag vred mig ur hennes grepp och sprang bort
             i natten." (74)

Waris upplever jag vara en mycket stark och målmedveten tjej som vet vad hon vill med sitt liv. Är det någonting hon vill så gör hon allt som krävs för att få det så och kämpar till varje pris. Hon är inte heller rädd för att säga vad hon tycker och på så sätt upplevs hon som en rätt kaxig tjej med en tuff attityd, vilket kan få både positiva och negativa konsekvenser. Det är väl ungefär så som Waris beskriver sig själv i boken också. Hon är en mycket lång och vacker tjej med svart lockigt hår och en otrolig utstrålning.
     Mama, beskriver Waris vara en mycket klok och intelligent kvinna och mycket riktigt så verkar hon också vara det. Jag upplever henne även som en väldigt lugn och sansad kvinna som står med båda fötterna på jorden. Enligt Waris själv så är hennes mor mycket vacker. Hon beskriver hennes ansikte som en skulptur av Modigliani och hennes hy var alldeles len och kolsvart som om hon var mejslad ur svart marmor. Waris beskriver henne även som en mycket lång och smal kvinna med en helt otrolig humor. Hon fick alla att brista ut i skratt så fort hon satte i gång med sina vitsar och roliga skämt.

Miljön i boken är väldigt varierande med tanke på att Waris först bor i öknen tillsammans med sin familj för att sedan fly till Mogadishu och bo hos olika släktingar. Efter att ha bott i Mogadishu ett tag får hon följa med sin farbror till London och jobba som hans hembiträde under tiden han är ambassadör, och slutligen hamnar hon i New York när hon har fått jobbet som fotomodell.
     I öknen är klimatet såklart extremt hett och torrt. Det finns inte årstider som vi har utan de har antingen regnperiod eller torrperiod. Under regnperioderna är alla afrikaner väldigt glada och detta firas verkligen genom att ställa till med stor fest. De slaktar också ett av sina värdefulla djur för att kunna äta kött till middag den dagen. Har det varit torrperiod en längre tid så är livet väldigt hårt för nomaderna som lever ute i öknen. De har hela sin boskap att sköta och det kan vara väldigt svårt att hitta vatten. Detta resulterar i att många djur dör och även människor.
     När jag läser om livet i öknen så upplever jag ändå att Waris och hennes familj verkar lyckliga. De lever verkligen ett hårt liv och kämpar varje dag för att överleva men ändå verkar de vara så lyckliga. Hur kan det komma sig? Det bevisar att man inte behöver saker eller pengar för att ha det bra. Waris familj tar verkligen vara på varje liten stund i livet och tackar Allah, deras gud, för varje dag de klarat sig igenom och för varenda lite matbit de får. Här i västvärlden tar vi mat för givet. Svält finns inte, existerar bara inte i vår värld. Om man bara kunde dela allt så att det blir lika mellan alla. Jag menar, det finns de människor som har så mycket pengar så de inte vet vad de ska göra med allt och sen finns det människor som kämpar för sitt liv varje dag, som riskerar att dö på grund av svält och vattenbrist. Man kan ju undra vart världen är på väg egentligen.

     Mogadishu är en av de vackraste städer som Waris sett med alla de vita fina husen och mängder med vackra statyer. Det hon inte gillar med storstaden är alla avgaslukter och föroreningar som kommer ifrån alla fordon som färdas på vägarna. Hon saknar den rena och friska luften ifrån öknen, friheten och djuren under tiden hon bor i Mogadishu. Först när hon kommer till huvudstaden letar hon rätt på sin rike farbrors hus och stannar där en väldigt kort tid eftersom både hennes farbror och hans fru kommer överens om att de måste ta med henne tillbaka hennes familj i öknen. Farbrorn bodde i ett rätt stort vitt hus med en stor blå dörr på framsidan. Det fanns ingen elektricitet eller rinnande vatten och toan bestod av ett litet hål i golvet bara, så man kan ju bara tänka sig hur illa det luktade. En dag när hennes farbror berättar om hans planer att ta med henne tillbaka till öknen inser Waris att hon måste rymma. Hennes kusiner, som också bor där, hjälper henne genom att berätta var hennes syster Aman bor och lovar att hålla tyst om vart hon tagit vägen.

     Aman bor i en enkel bostad som består av i stort sett ett rum och en toa. Waris beskriver att lukten ifrån toan är nästintill olidlig och speciellt under dagarna när solen hettar som värst. Under tiden hon bor hos Aman måste Waris hjälpa till med barnpassning, matlagning och även städning vilket hon tycker är okej med tanke på att hon får mat och husrum. De två systrarnas relation är inte den bästa. Aman är irriterad på Waris för att hon har lämnat deras moder med allt hårt arbete och tycker att hon borde återvända till öknen. Waris tror att Aman bara har dåligt samvete för att hon gjorde precis samma sak, rymde hemifrån när det var hennes tur att gifta sig. Tillslut tröttnar Waris och bestämmer sig för att söka upp deras fasters hus och se om hon kan få bo där. Hennes faster bor i en mycket enkel men ändå rätt stor lägenhet, där Waris får sköta städningen. Efter en tid kommer Waris farbror, ambassadören av London, på besök och söker ett hembiträde som han vill ta med sig hem. Efter många om och men så får Waris slutligen följa med. Allting blir helt nytt för Waris och hon lär sig många nya saker. Ambassadörens hus beskriver Waris som mycket vackert. Det är vitt med staket runt om och en stor trädgård. Det är det största huset Waris någonsin har skådat. I huset får hon sköta städningen varje dag, frukosten och diverse småuppgifter. Hon behandlas inte som om hon vore en släkting utan helt enkelt bara som ett hembiträde. Hon får till exempel aldrig se på tv och jobbar varenda dag från tidig morgon till midnatt. Waris beskriver dessa fyra år som hembiträde som mycket jobbiga och tuffa men samtidigt får hon lära sig väldigt mycket på vägen, bl.a en del engelska och hon lär sig även att läsa och skriva litegrann genom att titta på teven i smyg och läsa böcker.
     När hennes farbrors tid som ambassadör är över och familjen ska tillbaka till Somalia tar Waris ett väldigt stort beslut och bestämmer sig för att stanna i London. Hon träffar en kvinna och får bo med henne i en enkel etta på ett studentboende och får även ett jobb som städare på McDonalds med en usel lön. Waris kan inte göra så mycket med tanke på att hon är illegal invandrare och det utnyttjar arbetsgivarna till max. Men det dröjer inte länge innan Waris upptäcks som modell och börjar leva ett liv i lyx och tjäna riktigt stora pengar. Modellkarriären beskriver hon vara underbar men också mycket krävande. Hon träffar många nya trevliga människor som hon lär sig mycket utav. Till en början har hon stora problem med att passa tiden till alla möten och s.k castings eftersom klockan inte existerar i öknen och hon har aldrig riktigt förstått meningen med att stressa. Än idag vägrar hon ta på sig ett armbandsur. Hennes liv fortsätter i lyx, hon åker runt i hela Europa på olika modelljobb och verkar vara relativt lycklig. En dag inser hon att det inte finns mycket jobb kvar för henne i London och hon flyttar då till storstaden New York. Boken slutar med att BBC vill göra en dokumentär om Waris liv som ska sluta med att hon åker tillbaka till Somalia och träffar sin familj. Detta blir ett väldigt stort ögonblick för Waris då hon inte träffat sin familj på tjugo hela år.

Kvinnlig könsstympning är en självklarhet i Somalia eftersom hela 90 % av kvinnorna har eller ska genomgå en stympning. Som liten är Waris ivrig efter att få detta gjort eftersom man då tar ett steg in i vuxenvärlden och anses inte vara oren längre. Hon blir avundsjuk när sina storasystrar får genomgå det här, men självklart vet inte Waris vad en könsstympning innebär och heller inte hennes systrar. Det är ett tabubelagt ämne och ingen pratar om det, man får helt enkelt inte. När dagen är kommen och det är Waris tur att bli en mogen kvinna väcks hon av sin mor i gryningen och hon tar med henne till en plats där de möter zigenarkvinnan eller som Waris kallar henne, "Slaktarkvinnan". Det är en kvinna som har som arbete att stympa kvinnor. Waris mamma lägger henne ner i sitt knä och hålla hårt om hennes huvud. Hon rycker åt sig en bit av en rot från ett gammalt träd och placerar den i hennes mun. "Bit hårt i den här"(56) uppmanar hon Waris att göra. Det är i det ögonblicket som Waris blir alldeles skräckslagen och förträngda minnen kommer tillbaka från när hon smygtittade på sin syster Aman och hennes plågade ansikte när detta genomfördes på henne. "Du vet att jag inte kan hålla fast dig. Det är bara jag här nu! Så försök vara en duktig flicka, älskling. Var modig för Mamas skull, så kommer det att gå fort!"(56). Hon beskriver hur hon tittar mellan sina ben och ser "Slaktarkvinnan" göra sig beredd genom att rota igenom en stor gammal kappsäck. Waris föreställer sig att hon ska ta fram en stor kniv, men istället fiskar hon upp ett trasigt rakblad som Waris ser en skymt av torkat blod på i morgonsolen. "Slaktarkvinnan" spottar på rakbladet och torkar sedan av det med mot klänningstyget och sedan binder Waris mor en bindel för ögonen på henne.

          "Innan jag visste ordet av började hon skära av mig mina könsorgan. Jag hörde ljudet av ett
           slött rakblad såga fram och tillbaka genom huden. När jag tänker tillbaka kan jag inte fatta att
           detta verkligen hände mig. Det känns som om jag pratar om någon annan. Det finns ingen

           möjlighet i världen att jag kan beskriva hur det kändes. Det är som om någon skär genom
           köttet på gina lår eller hugger av dig en arm, förutom att det gär är fråga om kroppens allra
           känsligaste delar."(56,57)

Hon berättar sedan hur hon tuppar för att sedan vakna igen och tro att allting är över, men det värsta har inte ens börjat. " 'Slaktarkvinnan' hade lagt upp en hög med taggar från ett akaciaträd. De använde hon till att sticka hål i skinnet på mig, Sedan petade hon in en kraftig vit tråd genom hålen för att sy ihop mig."(57) Waris beskriver sen hur stark smärtan mellan hennes ben är och hur hon känner hur hon svävar från marken, bort från smärtan, för att sedan känna sig fullkomligt lugn utan oro eller rädsla. Veckorna efter omskärningen måste benen vara ihopbundna för att inte riskera infektioner eller dylikt. Smärtan när hon kissar är olidlig så hon håller sig så länge hon kan ifrån att kissa, enda tills hennes mamma säger till henne att hon måste gå på toa för att inte dö.
     Många kvinnor blir allvarligt sjuka och dör pågrund av att denna omskärning görs. Detta utförs för att man är rädd att kvinnan annars ska ha en väldigt stor sexuell lust så då skärs hela klitoris bort och blygdläpparna, för att sedan sy ihop såret och lämna endast ett litet hål för urin och menstruationsblod. Detta medför till oerhörda smärtor för kvinnan både vid samlag och mens. Det finns ett somaliskt uttryck som säger "Kärlek gör ont tre gånger", och med det menas när kvinnan blir omskuren, under bröllopsnatten och första barnet. När en muslimsk kvinna gifter sig skärs hon upp på bröllopsnatten för att kunna ha sex med sin man och sedan sys hon ihop igen. Jag tycker det låter så fruktansvärt hemskt så det finns inte. Vad har de för konstig kvinnosyn egentligen? I koranen står ingenting om omskärning heller som många tror.

     Waris har sedan den dagen hon blev omskuren funderat väldigt mycket över det här. Hon tycker det är så otroligt orättvist mot alla kvinnor som går igenom denna smärta utan anledning, för det leder inte till någonting bra. I boken säger hon att om hon hade kommit på någonting, en endaste liten anledning till varför detta gjordes mot henne så kanske hon hade kunnat förstå, men när det inte finns någonting som gör könsstypmning till en bra grej så är det helt ofattbart. Helt obegripligt! Waris har även genomgått en operation som öppnat upp henne så hon ska slippa smärtan vid menstruation. Idag har hon slutat som modell och satsat helhjärtat på jobbet inom FN och kampen mot den kvinnliga könsstympningen. Hon hoppas på, att någon dag, kunna sätta stop för denna hemska "tortyriska" sedvänja, som det faktiskt är.

Boken består av oerhört många vändpunkter eftersom Waris skiftar miljö hela tiden och det händer ständigt nya saker i hennes liv. Den största verkliga vändpunkten skulle jag vilja säga är när hon får åka tillbaka till sitt hemland, Somalia, efter nästan 20 år och träffa sin älskade familj igen. Det ögonblicket är väldigt betydelsefullt för Waris och det är nog den bästa händelsen i hela boken tycker jag. BBC vill bestämt göra en dokumentär om Waris liv och hon går med på det om de ser till så att hon får komma tillbaka till Somalia och träffa sin familj. BBC anser att det skulle vara ett otroligt bra slut på dokumentären och går med på Waris krav.
     Efter mycket fixande med pass och allt som behövs så är de äntligen på väg mot Somalia. Under resans gång är Waris extremt nervös och undrar vad  hennes familj nu tycker om henne efter allting som har hänt. De har ju inte träffats sedan hon rymde den där tidiga morgonen. En man som heter Ismael säger sig veta vart Waris mamma håller till och erbjudar sig att hämta henne när de kommer fram. Det blir ett väldigt känsligt ögonblick när Waris träffar sin mamma första gången efter så många år. De har så olika liv men är ändå så lika på något vis. Hon träffar aldrig sin pappa vid det tillfället för han var precis ute i öknen för att leta vatten när de kom för att hämta hennes mamma. Men däremot får hon träffa flera av sina syskon. Hennes lillebror Ali tycks vara väldigt blyg i början men sedan anförtror han sig till henne, "Vet du, jag saknar dig så mycket. Du har varit borta så länge. Det är så konstigt att tänka sig att du är kvinna nu, och att jag är man."(233) säger han till Waris. Dessa få dagar hon får spendera tillsammans med en del av sin familj efter så många år är oerhört betydelsefulla.
     Dagen då det är dags att åka hem och ta farväl kramar hon om sin mor och säger "Jag älskar dig, Mama, och jag kommer tillbaka och hämtar dig, glöm inte det. Jag kommer tillbaka..." Sedan tar de farväl.

Jag vill avluta med att säga att denna bok har berört mig oerhört mycket. Det är en av de bästa böcker jag någonsin har läst och den har verkligen gett intryck på mig. Det mest förfärliga man får ta del av i boken är hur situationen ser ut i Somalia. De lever under fruktansvärda omständigheter och det var nästan hemskt ibland att läsa om. Jag hade inte en aning om att kvinnlig könsstympning är så horribelt och fruktansvärt som det faktiskt är. Jag har inte ens funderat så mycket över det. Att såna saker pågår runt om i världen är förfärligt och jag hoppas verkligen att det sätts stopp för inom en snar framtid.
     Jag har till och med hunnit läsa Waris Diries två andra böcker under den här tiden, Ökenblomman återvänder och Smärtans barn. Vilka också var väldigt berörande att läsa. Jag beundrar verkligen Waris för den styrka och kraft hon har inom sig. Hon har gått igenom så otroligt mycket hemska saker men endå lyckats så bra här i livet. Det hon gör just nu är en väldigt viktig sak att kämpa för och jag hoppas verkligen hon lyckas sätta stopp för den smärtsamma tortyr många kvinnor utsätts för. Waris Dirie är en hjältinna!

Så jag säger er, mina vänner, att jag trots dagens och morgondagens svårigheter har en dröm.
Det är en dröm med djupa rötter i den amerikanska drömmen om att denna nation en dag kommer att resa sig och leva ut den innersta meningen i denna övertygelse vi håller för självklar: att alla människor är skapade med samma värde.
Jag har en dröm om att en dag före detta slavar och slavägare skall sätta sig ner vid samma broderskapets bord på Georgias röda berg.
Jag har en dröm om att en dag, till och med staten Mississippi, en stat som försmäktar i orättvisans och förtryckets hetta, skall förvandlas till en oas av frihet och rättvisa.
Jag har en dröm om att mina fyra små barn en dag skall leva i en nation, där de inte bedöms efter färgen på sin hud utan efter måttet på sin karaktär.
Jag har en dröm om att en dag, nere i Alabama med dess hätska rasister, med en guvernör vars läppar dryper av ord som medelväg och ogiltigförklarande, att en dag små svarta pojkar och små svarta flickor skall kunna fatta händerna på små vita pojkar och små vita flickor som systrar och bröder, just här i Alabama.

Med denna förtröstan kommer vi kunna arbeta tillsammans, bedja tillsammans, sträva tillsammans, gå i fängelse tillsammans, stå upp för friheten tillsammans, med vissheten om att vi en dag kommer att vara fria.

Så låt frihetens klockor ljuda från de mäktiga bergen i staten New York.
Låt frihetens klockor ljuda från de bergande Alleghennierna i Pennsylvania.
Låt friheten ringa ut från Klippiga Bergens snötäckta toppar i Colorado.
Låt friheten ringa ut från de böljande sluttningarna i Kalifornien.
Men inte bara där.
Låt friheten ljuda från Stone Mountain i Tennessee.
Låt friheten ljuda från varje kulle och mullvadshög i Mississippi, från varje bergssluttning, låt frihetens klockor ljuda.
Och när vi låter frihetens klockor ljuda, när vi låter dem ljuda från varje by och småstad, från varje stad och stat, då kommer vi närma oss den dag när alla Guds barn - svarta män och vita män, judar och kristna, katoliker och protestanter - kan fatta varandras händer och stämma in i orden i en gammal negro spiritual: "Äntligen fria, äntligen fria, tack Allsmäktige Gud, äntligen är vi fria."

Martin Luther King vill att åhörarna ska förstå innebörden av slaveri, "rashat", orättvisa och förtryck. Han vill med detta tal skapa förståelse för hur rättvis och fridfull världen kommer att bli, och framför allt hur lycklig människan kommer att bli, om man lyssnar och tar till sig vad han säger. Det har hans enda dröm!

Sara Rekvik Sp06

Nyårsafton 2004

Aldrig har det känts så tungt att välkomna ett nytt år.

Det är ett år som för väldigt många i vårt land kommer att bli det tyngsta någonsin.

Ett år som också naturligtvis, så småningom, kommer att bära med sig möjligheter, glädjeämnen, framgångar.

Vår stora uppgift blir nu att dela en svår tid med varandra.

Att stötta varandra genom förtvivlan, sorg och saknad.
Att hålla samman genom dagar, veckor och månader.

Därför kan jag känna värme när jag ser er alla här ikväll, som står så tätt tillsammans. Vi är så många, vi är starka och vi kan hjälpas åt.

Låt vårt löfte för det nya året bli detta: vi ska vara medmänniskor i ordets bästa bemärkelse.

Vi ska möta dig, som var där när flodvågen drev liv mot död.

Vi som står här, ska möta andra när det är som svårast.

Minns, att sorgen är dubbelt tung att bära ensam.
Tala, men lyssna ännu mer.
Ha inte bråttom, ha tålamod, vänta.

Var inte rädd att glädje ska göra ont värre den behövs som luft att andas.

* * *

Det är bara minuter kvar till tolvslaget.

Vi skulle ha firat med fyrverkerier och fest.
Vi kan lyfta blicken ändå, mot allt det som ska födas, väckas och växa i en ny tid.
Vi hälsar det nya välkommet, och jag säger: Gott Nytt År!

Samtidigt går våra tankar till alla dem vi saknar,
till alla dem som plågas av ovisshetens ångest,
till alla dem med vilka sorgen slagit följe.

Vi hälsar år 2005 stillsamt och värdigt här på Skansen.

Därför väljer jag att avsluta mitt tal med att läsa Mikael Wiehes vackra Nocturne:

Nu vilar vind
Nu slumrar mörka vatten
Nu falnar glöd
Nu faller dag
till ro

Nu stillnar tid
Nu saktar livet stegen
Nu stiger dröm
Nu tystnar äng
och skog

En kort sekund
En tyst minut
En liten stund
låter sig livet hejdas
Nu sover jord
Nu blundar solens öga
Nu kommer natt
Nu faller dag
till ro

Tack.

     Dispositio är ett sätt att lägga upp ett tal på, som innehåller sex punkter. Jag tycker att Göran Persson har fått till en bra början på talet, alltså inledningen. Hela talet är relativt dystert, men inledningen tycker jag är mest sorgsen. Han förklarar att det aldrig har varit så tungt att förklara ett nytt år som det var då och berättar om hur svårt året kommer att bli för väldigt många. Jag tror att vi alla drabbades på något sätt av tsunamin, även om vi inte kände någon som miste livet så blev vi nog alla påverkade. Någon speciell berättelse för att få fram bakgrunden till talet tycker jag inte att han har, för det passar inte riktigt in. Alla visste nog där och då precis vad han talade om och därför behövdes ingen berättelse. Han nämner lite om flodvågen, att den drev liv mot död, och det är väl det enda som egentligen talar om den bakomliggande orsaken till talet. "Det är ett år som för väldigt många i vårt land kommer att bli det tyngsta någonsin" är ett påstående som Göran Persson framför i talet. Några argument för att stödja påståendet anser jag inte att det finns, utan det är helt enkelt ett faktum bara. Persson sammanfattar sitt tal riktigt bra med en liten dikt i slutet. Detta är första versen:

                                                                          "Nu vilar vind

                                                                            Nu slumrar mörka vatten

                                                                            Nu falnar glöd

                                                                            Nu faller dag

                                                                            till ro"

                                                   (Göran Perssons tal på Skansen nyårsafton 2004)

Jag har hittat några olika stilfigurer som används i talet. Anafor används vid ett tillfälle då han inleder två meningar efter varandra med "till alla dem". Antites hittade jag också i texten, "flodvågen drev liv mot död". Jag tycker det var lite svårt att identifiera olika stilfigurer, men en liknelse tror jag att jag hittat. På ett ställe i texten står det: "Var inte rädd att glädje ska göra ont värre den behövs som luft att andas. Göran uttrycker sig även med orden "som svårast" vid ett tillfälle, och det känns som att det skulle kunna vara en liknelse också, dock är jag tveksam. Den andra meningen i talet lyder: "Det är ett år som för väldigt många i vårt land kommer att bli det tyngsta någonsin". Jag tror att det understrukna i den meningen är en hyperbol.

     Göran Persson uttrycker sig bara ett par gånger med "jag". Han vill att publiken ska förstå att han blivit berörd av tsunami-händelsen och att han verkligen är en person som bryr sig.

Jag tror att meningen med talet är att försöka hjälpa alla de som drabbades av tsunamin att se lite ljusare på framtiden. Det är okej att känna sorg, smärta och till och med ilska, så länge man blickar framåt mot en ljusare och bättre framtid.

Sara Rekvik Sp06

Jag har alltid påstått att jag absolut inte är kristen på något sätt och att allt som har med Gud att göra inte är någonting som jag tror på. Men om jag tar mig en närmare funderare på vad som har med kristendomen att göra och hur min familj tillämpar många, egentliga, kristna traditioner så kanske jag får börja fundera på om jag verkligen kan påstå att jag inte alls är kristen.

Även om majoriteten svenskar påstår sig vara icke-troende så är de flesta ändå mer eller mindre kristna. Att låta en präst döpa sitt barn är en väldigt vanlig tradition i vårt land, men varför gör man det egentligen, vad betyder det att döpa sitt barn? I dagligt tal förknippar man dopet med att ge barnet sitt namn, men i verkliga fallet har dopet aldrig varit en namngivningsritual utan det handlar om att barnet, vid doptillfället, går med i den kristna gemenskapen.
     När man i Sverige är i 14-15 års ålder är det många som väljer att konfirmera sig. Jag tror att flera av ungdomarna som väljer att konfirmera sig inte gör det av religiösa skäl, utan det handlar mer om tradition, att kompisarna gör det och till och med enbart för presenternas och eventuella resors skull. Men egentligen är konfirmationen en speciell typ av kyrklig gudstjänst som avslutar en tid av ett barns utbildning i den kristna tron. Konfirmanden får redovisa sina kristna kunskaper och får även offentligt bekänna den kristna tron som han fick i dopet.
     Att ingå i ett religiöst äktenskap är det många svenskar som gör i dag. Trots att det finns alternativ som till exempel borgligt äktenskap så är det flera som ändå väljer att ingå i ett religiöst fastän man inte anser sig vara kristen. Det kan tyckas vara konstigt, men återigen handlar det om traditioner. Man vill kanske ha en präst som håller vigseln och många tycker även att det är fint att gifta sig i en stor och ståtlig kyrka. Att ingå i ett äktenskap gör man genom vigseln där båda lovar varandra ett trohetslöfte där man uttrycker viljan om att dela hela livet tillsammans både i glädje och i sorg.
     De allra flesta av oss har en önskan om en kyrklig begravning, vilket innebär att en präst håller en gudstjänst i en kyrka, där man tillsammans ber böner och sjunger eventuella psalmer. Det är en slags ceremoni innan gravsättningen.

Det finns två högtider som många av oss flitigt firar, som egentligen har religiöst ursprung, det är jul och påskafton. Jul handlar egentligen om Jesus födelse, men numera är det många som inte tänker på det utan det är snarare paket och god mat som är vad julen handlar om. Många av oss pyntar också inför jul med sjuarmade ljusstakar, som är en helig kristen ljusstake, och vi pyntar även med julkrubbor.
     Påsk är en högtid många barn längtar till. Det är då man får det efterlängtade påskägget som påskharen kommer med. Man samlas också med familjen och äter god påskmat, kanske till och med påskpysslar. Denna högtid ska firas till minne av Jesu död och att han tre dagar senare väckte sig själv till liv och stod upp från de döda.

Alla dessa traditioner kommer ju faktiskt från kristendomen och många av oss som anser att vi inte är kristna håller ändå stenhårt vid dessa traditioner. Enligt filosofen Fredrika Spindler måste vi börja ta oss en funderare. Hon tycker att det är dags att vi vaknar upp, öppnar ögonen och verkligen försöker inse att Sverige inte är så sekulariserat som vi tror. Hon anser att det är problematiskt att vi tar allt firande och alla symboler för givna. Fredrika menar att religionen har en stark makt i vårt samhälle, fortfarande. Det märks i vårt sätt att tänka, på våra värderingar och handlingar.

Jag håller med Fredrika Spindler. Tänker man efter så finns faktiskt kristendomen i vårt samhälle året om, vi funderar bara inte så mycket kring det. Jag tycker inte vi kan påstå att Sverige är så sekulariserat som så många säger, utan, enligt min mening, så är kristendomen en stor del av vårt samhälle, fortfarande.

Det är och har alltid varit helt uppenbart för mig att man firar jul och påsk. Jag har aldrig riktigt funderat så mycket kring varför man gör det och vad firandet har för mening. Visst har jag länge vetat att kristendomen spelar en stor roll i många av våra traditioner, men hur stor inverkan själva religionen har haft och troligen har, är ingenting som jag har förstått förrän nu. Efter att har läst en text, Sverige är mer kristet än vad vi tror, skriven av Maria Carling (Svenska Dagbladet 3.1.2007) så har jag börjat förstå att våra liv faktiskt influeras av kristendomen mer än vad vi tror.

Jul är en tradition som jag tror att de allra flesta i vårt land känner till och som majoriteten svenskar ideligen firar. Jag har vuxit upp med denna tradition, som för mig alltid har varit väldigt viktig, från att jag var ett litet barn till den ungdom jag är idag. I grund och botten kommer denna tradition från kristendomen och handlar om Jesu födelse, men detta är ingenting som jag någonsin haft i tankarna när jag årligen har firat jul. När jag var liten var jag tokig i själva julafton. Jag räknade dagarna flera månader i förväg och det gjorde förstås att tiden gick långsammare än någonsin. En chokladkalender har varit ett måste varje år, eftersom den har hjälpt mig att hålla koll på hur många dagar det varit kvar till julafton, fast i verkliga fallet är det nog chokladen i luckorna som har varit den största anledningen till att jag velat ha sådana kalendrar. Varför just julafton var så efterlängtat under min barndom var ju såklart för att man då fick alla de önskade paketen, eller åtminstone hoppades man att man fick det man önskade sig. Tråkigast var de mjuka paketen som farmor och mormor hade en ständig tendens att ge, som oftast innehöll tråkiga klädesplagg, men om man hade tur kunde man faktiskt hitta ett fint litet gosedjur i paketet. Numera handlar julen mer om gemenskap med familjen för mig. Det är klart att jag längtar litegrann efter att få öppna julklappar, det är ju alltid spännande, men det är inte alls vad julen är för mig idag. Som sagt är det samhörigheten med familjen, att få se mina småkusiners och småsyskons lycka när de öppnar sina efterlängtade julklappar som tomten kommit med, att äta god traditionsrik julmat och julgodis och bara umgås. Varje julafton sänds också Kalle Anka på SVT, och detta är en oerhört viktig tradition bland barnen i vår familj. Klockan 15.00, inte en minut senare, sitter alla fastklistrade framför teven för att titta på det tecknade programmet. Dock måste jag erkänna att jag aldrig riktigt gillat Kalle Anka, men trots det har jag aldrig missat ett enda program, det är ju faktiskt tradition det handlar om.
     Inför jul pyntar min familj, liksom många andra, med olika sorters julpynt. Detta har alltid varit en höjdpunkt för mig och mina syskon eftersom det oftast har varit vi som har fått pynta hela huset med diverse krimskrams som jultomtar, snögubbar, renar, stjärnor och så vidare. Den sjuarmade ljusstaken har varje år ståtligt stått i varje fönster i huset. Det är egentligen en helig kristen ljusstake som finns i nästan varenda kyrka. Vi har också pyntat med julkrubbor och så minns jag att vi alltid pyntade med en speldosa i form av en kyrka varje år.
     Julen har, som sagt, alltid varit jätte viktig för mig och även för min familj. Ett år utan jul och julafton finns inte för mig. Jag blir alltid lika förvånad när jag hör talas om folk som inte tillämpar denna tradition och tycker nästan synd om de människor som går miste om gemenskapen under julen. De har förstås själva valt att inte fira jul, men tanken på att det finns människor som sitter hemma ensamma under julen är för mig lite skrämmande. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att sluta fira denna mysiga högtid. Jag älskar de mysiga julaftonskvällarna, när man genom fönstret kan skåda den vackra snön som sakta dalar ner på den redan snöfyllda marken. Faktum är att jag faktiskt redan nu längtar till juletiderna

Ett par månader efter jul är det dags för ytterligare en ny högtid. Denna högtid firas, i den kristna tron, till minne av Jesu död och att han tre dagar senare väckte sig själv till liv och återuppstod från de döda. Det är förstås påsk jag menar. I min familj har påsken aldrig handlat om Jesus eller kristendomen. Varje påskafton samlas vi med familjen och äter påskmat samt har olika aktiviteter som min morfar håller i. Barnen får också leta påskägg fyllda med godis, som påskharen har varit och gömt. Det händer också att vi påskpysslar vissa år, vilket innebär att vi målar på ägg och äggskal och gör fina små kycklingar i papp som vi sedan målar och klistrar på fjädrar. Denna högtid är inte fullt så viktig för mig som julen är, men det är ändå en regelbunden tradition som vi varje år firar i min familj, och som jag inte skulle vilja vara utan.

När jag var ett litet barn så döptes jag och det gjorde även mina syskon. Idag förknippar man ofta dopet med att ge barnet sitt namn, vilket också var syftet min mamma hade med våra dop, men i det verkliga fallet har dopet aldrig varit en namngivningsritual. Det handlar egentligen om att barnet, vid doptillfället, går med i den kristna gemenskapen. Jag har alltid varit lite skeptisk till gudstjänster och ceremonier som utförs i kyrkan eftersom jag inte är troende. Det känns helt enkelt fel att gå till kyrkan, jag känner mig inte alls hemma där. Många hävdar att man ska döpa sina barn så att de senare själva kan få välja om de vill fortsätta vara med i den kristna gemenskapen eller om de vill frigöra sig från den. "Det är viktigt att vi lär oss så mycket som möjligt om den kristna religionen, att våra barn får läsa Bibeln och diskutera vad som står i den. Vi kan inte gå miste om vår historia och vi måste förstå på vilket sätt den är sammanflätad med andra stora religioner", sa filosofen Fredrika Spindler i en artikel till Svenska Dagbladet (Sverige är mer kristet än vi tror 3.1.2007). Jag håller med Fredrika Spindler. Eftersom Sverige präglas så mycket av kristendomen så är det kanske viktigt att man lär sig mer om den. Även om man själv inte är troende kan det vara bra att lära sina barn vad kristendomen är för någonting och framför allt vad våra traditioner och högtider från början handlade om. Jag gick hela lågstadiet och större delen av mellanstadiet i Norge och tror därför att jag har fått mer kunskap om kristendomen än vad jag hade fått om jag hade gått låg- och mellanstadiet i Sverige. Norge är ett väldigt kristet land och därför har man till och med kristendom som ett ämne i skolan. Jag hade några i min klass som gick i söndagsskola, som är en kristen typ av skola om söndagarna, och på sommarloven när det var dags att åka på läger så var väldigt många läger kristna. När jag flyttade till Sverige märkte jag en oerhört stor skillnad på länderna när det gäller kristendomen. Enligt filosofen Fredrika Spindler så smygsekulariserar vi traditionerna här i Sverige. Istället för det ska vi tydliggöra och diskutera vad de står för. Sedan kan man välja om man vill praktisera kristendomen eller inte, menar Fredrika Spindler. Enligt min mening råder det inga osäkerheter om att vi smygsekulariserar våra traditioner. Majoriteten svenskar påstår sig vara icke-troende idag men ändå tillämpar huvudparten många, egentliga, kristna traditioner. På ett sätt kan jag tycka att det är lite fel, men samtidigt så är dessa traditioner inte kristna för många. För de flesta handlar inte jul och påsk om Jesus längre, utan det är numera gemenskapen med familjen som räknas under dessa högtider. Jag tycker inte det är så fel att man idag har ändrat lite på traditionerna. Saker och ting förändras, så är det ju bara.
     Även om jag anser att det inte är fel att förändra traditionerna, så betyder inte det att jag tycker att man kan blunda för kristendomen. Den finns i vårt samhälle, vare sig vi vill det eller inte. Fredrika Spindler menar att religionen fortfarande har ett starkt grepp om oss svenskar, trots en allmän avkristning. Jag håller med hennes påstående till viss del. Att kristendomen skulle ha ett starkt grepp om oss tycker jag är lite överdrivet sagt. Visserligen tillämpar vi många traditioner som egentligen är från kristendomen, men vi är ju för det mesta medvetna om att de är kristna. Spindler berättar också, i artikeln, att vårt förhållningssätt är influerat av kristendomen och att det märks på hur vi tänker och talar, vilka värderingar vi har och vad vi väljer att göra. Jag har inte tänkt så mycket kring detta tidigare, men om jag tar mig en närmare funderare så ligger det nog en del sanning i vad hon säger. För till exempel så anser vi här i Sverige att det är fult att svära, man gör det inte gärna i TV, radio och heller inte inför publik. Den värderingen kommer egentligen från kristendomen, där anser man att det är en synd att svära.

Kristendomen är en religion som har haft och har betydelse för Sverige, vi kan därför inte låtsas som att den inte finns. Alla, egentliga, kristna traditioner som vi svenskar firar har haft och kommer att få betydelse för våra liv. Personligen har jag väldigt många fina och goda minnen från dessa högtider. Jag kommer med all säkerhet att fortsätta fira kristna högtider, trots att jag inte anser mig vara kristen. Men i fortsättningen ska jag ha kristendomen lite mer i tankarna än jag har haft tidigare.

Sara Rekvik SP06